Skog

I deras by är resten av världen avlägsen, abstrakt. Det finns till och med tvivel på att något annat existerar bortom horisonten. Deras by är världen, omgiven av bärskogar, fiskevatten och jaktmarker. Och om man skulle ha oturen att irra sig för långt bort, då finns risken att kliva över kanten och ramla rätt ner i ingenting. Influensaepidemier, skolskjutningar, presidentval och krig i mellanöstern nämns som hastigast. Det skakas på huvuden och minerna är dystra. Resten av världen är ett farligt ställe att vara på. Så håller de med varandra om hur skönt det är att bo just där. Där alla känner alla. Där alla bryr sig om varandra. Där det är möjligt att sova med dörren olåst och där det går att glömma plånboken hemma men ändå handla i affären. I deras by där man är betrodd och sedd. Ombrydd och trygg. Sedan glömmer de alla bort den farliga världen bortom deras bärskogar och fiskevatten. Samtalet kommer in på det nära och viktiga. ”Har ni sett att de hos Gunnars inte bytt gardiner sedan midsommar?” och sedan ”Vet ni, det har varit alldeles mörkt hemma hos Vivan två kvällar i rad. Är hon ute och friar månne?”

Ombrydd och sedd. I deras by.

En anledning

När flykten pågått tillräckligt länge suddas konturerna till anledningen ut. Kvar finns små fragment och obetydliga detaljer som snabbt signalerar om när det är dags att åter fly. Flykt är sprungen ur rädsla och det var så det började. Rädd för en svart skugga som fanns där. Synlig. Osynlig. Alltid närvarande. Rädslan drev till flykt och flykten belönade med ett tillfälligt avbrott där rädslan krympte till en ärtas storlek. Krympte men utan att försvinna. Så en förnimmelse, en viskning, en skugga. Ärtan växte sig till enorma proportioner. Det enda som återstod var att dra upp alla små sköra rötter. Rötter som aldrig hann växa sig starka nog för att stå emot, hålla fast och bli kvar, trots rädslan.

Och till slut har konturerna till anledningen suddats ut. Anledningen till den ursprungliga flykten är död och begraven. Men flyktbeteendet kan inte dö och begravas. Flyktbeteendet blir till ett väsen med radar, röntgenblick och känselspröt. Förmågan att uppfatta hot är överordnad allt annat. Och det sker inte i en farlig, fientlig omvärld. Hot upptäcks i en vacker persons uppriktiga leende. Hot följer med en öm beröring. Hot blir avlästa i ord som ”vi” och ”framtiden”. Då växer rädslan med lavinens kraft och hastighet. Sedan fortsätter flykten.

Rösta

Val varenda dag
Väljer inställning
i mitt personval är mandatperioden längre än fyra år
därför röstar jag på dig
resultatet vet vi inte än

Hemligt uppdrag

Ingen vet var hon är, ingen som vet vem hon är. De fyra personer som sitter i den svarta suven tillsammans med henne, de vet inte vem hon är. De vet inte vad hon heter. Hon är en siffra. De pratar inte. De är utbildade i att inte prata. Om något skulle gå fel, åt helvete fel. Om de skulle hamna i det helvetet. Då är det ovetskapen som skyddar uppdraget och delegationens existens. När de klipper av ett finger. Det är mänskligt att prata redan vid åsynen av instrumenten. Det ligger i människans natur och väsen att freda sig själv, prata för sina tio fingrar och obrända hud. Det ligger också i människans natur att döda för att överleva. Hennes uppdrag är att döda men är det för att överleva? Nej, hon bryr sig inte om att överleva.

Tal

”Min älskling
Vi firar femtioårig bröllopsdag idag
Kan du tänka dig
Ett halvt sekel

Det har hänt saker må du tro
ont gör mitt hjärta, min själ
Att se och uppleva
Allt som du inte får se

Du hade passat här
I en värld av utveckling
En värld som rusar
Du som var ett kontinuum
Framåt, din enda väg

Om du sitter på ett moln
kan se och höra mig nu
vill jag bara säga
att jag önskar mig bakåt
tillbaka
till dig och oss

Du lämnade mig för några timmar
Nu har det gått fyrtionio år”

Trafik

Ensam. I en obekant stad i en värld som jag inte kan göra till min egen. Jag har lagt alla händelser under mina fötter. Lutar pannan mot det svala glaset och följer det glittrande ljuset genom regnet som faller. Trafiken, livet. Helt oberoende av mig pågår ett universum. Ingen vet om mig här. Så lite skulle krävas för att få en koppling till livet där nere. Så lite men rädslan är stor. Rädslan är mycket större än mitt mod, min vilja och mina drömmar. Jag har fallit och rest mig. Fallit många gånger. Varje gång har jag rest mig för att klättra uppåt med lite mindre kraft. Lite mindre tillit. Så långt har jag klättrat att jag nu står här. Ensam. Jag får inte falla en gång till. Så lite återstår. Ett fall till och då finns inget mer.

Glöder

Glöden falnar
oändlig tar slut
all tid i världen
reducerad till sekunder

i lågornas sken pratade vi om allt
utom det

Glöden har falnat
trots alla ord
har ingenting blivit sagt

i mig glöder det osagda

Bli upptäckt

Jag fick en guldfisk av Flora förra julen
Han hette Nemo

Flora hälsade på i januari
hittade Nemo
på ytan

När fiskar flyter
är det försent

Det blev ett kort besök

Sedan Floras makabra upptäckt
har vi inte hörts

Så fick jag ett sms härom dagen

”Guldfiskar behöver också någon som bryr sig.”

Jag är den som inte bryr sig
Med ”också” menas att jag vanvårdar
försummar och bortser från
Inte bara guldfiskar

Jag svarar inte på Floras sms
vanvårdar
försummar och bortser från

Berömma

Du undrar
”vad tycker du?”
jag säger
”Bra jobbat, strålande, fint och du är allt duktig du.”
förut blev du glad när jag sa de där enkla fina sakerna
nu är du nollställd
Så jag måste ta i från tårna med superlativ
Då ler du lite
jag är orolig
Någon gång sinar orden och kombinationerna tar slut

Det kan gå inflation i beröm

Komma hem

Lisbet går in i provhytten och han sjunker ner på stolen som har en osynlig men tydlig anvisning till medföljande man om att slå sig ner. Det tar tid att prova kläder och det verkar vara sådant som äkta makar gör tillsammans. För Göran är det första gången och de har varit gifta i tjugosex år. Nu har varje sekund blivit så viktig. Varje sekund som för dem en sekund närmare slutet. Han njöt aldrig av att vara tillsammans med Lisbet med otaliga sekunder, minuter, timmar, dagar och år kvar. Tjugosex år är lång tid för lycka och han undrar vad han tänkt, känt och gjort istället. Lisbet sjunger där inne men det är ingen glad melodi. Det tar inte lång tid. Hon kommer ut.
”Satt den bra?”
”Alldeles för stor”
”Jag kan hämta en mindre.”
”Vi åker hem.”
Det blir ingen lunch på restaurang och för Lisbet blir det ingen lunch alls. De kommer hem och hon går rakt in i sovrummet. En timme senare gläntar han på dörren och blir kallsvettig när hon ligger så stilla. Sedan kommer han på att det är hennes andetag som hörs där bakom bruset i öronen.

Göran står mitt i vardagsrummet, ser ut på grådiset och undrar om det skulle ha känts lite lite lättare om det varit en gnistrande klar vinterdag. Han tror inte det.