Saktmod

”Det här duger inte, nu måste vi handla.”
Torbjörn visslade på en glad okänd melodi och fortsatte framåt utan att lyssna.
”För fan, Björne.”
Douglas ömsom gnällde ömsom väste. Det var ett bekant oväsen, fanns alltid där. Douglas fanns alltid där. Alltid på vänster sida. Nära. Nära. Det gjorde inte så mycket. Det var en sport att behålla lugnet. Frid i sinnet. Trots den ständiga närvaron. Torbjörn stannade och böjde nacken bakåt. Han formade händerna till en kikare och himmel var det enda han såg. En fiskmås cirkulerade mot den klarblå bakgrunden. Torbjörn tänkte sig dit upp, in i fiskmåsens varande. Han kunde se ut över vidderna och kände friheten som en söt smak i gommen. Det luktade hav. Torbjörn älskade havet. Douglas klängde i hans armar och förde honom tillbaka ner på betongplattan. Han såg inte längre blå himmel, han såg rött. Slog efter Douglas men nu var den äckliga jäveln påpassligt försvunnen.

Det var Hannes första dag. Han stod tillsammans med Egon vid fönstret som vette ut mot rastgården. Lyssnade uppmärksamt på handledarens ord. Följde jätten med blicken. Den lugna vandringen runt runt avbröts av flera minuters spanande rätt upp i skyn. Stillheten krossades helt utan förvarning. Jätten slog vilt runt omkring sig innan han ruskade på sig och fortsatte sin vandring precis som förut. Egon nickade.
”Det där var Douglas.”
”Douglas?”
”Killen som Torbjörn vred nacken av för tolv år sedan.”
Ofrivilliga rysningar kröp längs ryggraden på Hannes. Egon såg smått road ut.
”Det var en otäck jävel. På sätt och vis förstår man Torbjörn. Men han hade nog inte räknat med att Douglas var så svår att bli av med.”