Trafik

Ensam. I en obekant stad i en värld som jag inte kan göra till min egen. Jag har lagt alla händelser under mina fötter. Lutar pannan mot det svala glaset och följer det glittrande ljuset genom regnet som faller. Trafiken, livet. Helt oberoende av mig pågår ett universum. Ingen vet om mig här. Så lite skulle krävas för att få en koppling till livet där nere. Så lite men rädslan är stor. Rädslan är mycket större än mitt mod, min vilja och mina drömmar. Jag har fallit och rest mig. Fallit många gånger. Varje gång har jag rest mig för att klättra uppåt med lite mindre kraft. Lite mindre tillit. Så långt har jag klättrat att jag nu står här. Ensam. Jag får inte falla en gång till. Så lite återstår. Ett fall till och då finns inget mer.