Sufflera

Det är vår hemlighet. Det som krävs för att jag ska behålla min plats där bland stjärnorna. Jag ska glittra och hänföra. Det är min lott, mitt kall.

Förutan dig vad vore då jag?

Du ger mig modet att leva ut. Du ger mig orden. Ingen ser dig. Alla ser mig. Alla ska förbli hänförda. Jag ska glimma av framgångens diamanter som smyckar min väg. Idag och alltid.

Vad vore jag förutan dig?

Min dos av dig. Varje dag. I varje tagning. Du ger mig mina ord, min skärpa, min charm och finess.

Du ger mig bilden som jag förmedlar världen.

Dosen jag tar. Bilden av mig.

Osynlig

Utåt förblir det inre osynligt. Dagar och många år har gått. Ett ansikte i sten tog platsen där vrede och sorg likväl som glädje tidigare gjorde avtryck.

Snart finns inget kvar. Stenen äter sig inåt och lämnar kyla åter kyla.

Huvudlös

ett huvud är att föredra
framför att inget ha
ett huvud är också bättre än flera
om inte flera huvuden sitter fördelade
enligt följande:
ett till varje kropp

Flera huvuden kan:
ha roligt tillsammans
tänka till mer
uträtta stordåd
underverk
typ

ja
eller bara lösa ett vardagsbekymmer

minst ett huvud rekommenderas
inget är verkligen ett problem
mycket mer än ett vardagsbekymmer

fast

det finns en bra sak
inga huvudlöss
om du är huvudlös
inte en enda huvudlus

slut

Saktmod

”Det här duger inte, nu måste vi handla.”
Torbjörn visslade på en glad okänd melodi och fortsatte framåt utan att lyssna.
”För fan, Björne.”
Douglas ömsom gnällde ömsom väste. Det var ett bekant oväsen, fanns alltid där. Douglas fanns alltid där. Alltid på vänster sida. Nära. Nära. Det gjorde inte så mycket. Det var en sport att behålla lugnet. Frid i sinnet. Trots den ständiga närvaron. Torbjörn stannade och böjde nacken bakåt. Han formade händerna till en kikare och himmel var det enda han såg. En fiskmås cirkulerade mot den klarblå bakgrunden. Torbjörn tänkte sig dit upp, in i fiskmåsens varande. Han kunde se ut över vidderna och kände friheten som en söt smak i gommen. Det luktade hav. Torbjörn älskade havet. Douglas klängde i hans armar och förde honom tillbaka ner på betongplattan. Han såg inte längre blå himmel, han såg rött. Slog efter Douglas men nu var den äckliga jäveln påpassligt försvunnen.

Det var Hannes första dag. Han stod tillsammans med Egon vid fönstret som vette ut mot rastgården. Lyssnade uppmärksamt på handledarens ord. Följde jätten med blicken. Den lugna vandringen runt runt avbröts av flera minuters spanande rätt upp i skyn. Stillheten krossades helt utan förvarning. Jätten slog vilt runt omkring sig innan han ruskade på sig och fortsatte sin vandring precis som förut. Egon nickade.
”Det där var Douglas.”
”Douglas?”
”Killen som Torbjörn vred nacken av för tolv år sedan.”
Ofrivilliga rysningar kröp längs ryggraden på Hannes. Egon såg smått road ut.
”Det var en otäck jävel. På sätt och vis förstår man Torbjörn. Men han hade nog inte räknat med att Douglas var så svår att bli av med.”

Attityd

Attitydundersöker dig
med diagnosen kronisk
kronisk vadå, undrar du
ja, alltså
du är den du är
det är kroniskt

Treva

famlar i mörker
letar i minnet efter vägen

förut fanns det en stjärna
en sol

men ljuset faller inte längre på min stig

Bett

Elaine på Kviststigen var Elaine på krigsstigen, tänkte han och mungiporna drogs uppåt.
”Tycker du att det är roligt?”
”Vadå, nej, inte det, men du, du jag tänkte att…”
Ytterdörren smällde igen framför honom och låset vreds om. Dunsar i golvet och hög musik. Edvard avskydde hårdrock. Så slog ett fönster upp med en skräll. Välstrukna skjortor och byxor med pressveck böljade i vinden tillsammans med rönnens löv och enstaka snöflingor. En skjorta lade sig prydligt tillrätta över staketet. Gatan låg öde men han kände blickarna. Bakom gardiner och persienner stirrade Kviststigen ut honom. Med brännande öron påbörjade han arbetet med att samla ihop kläderna. De nya mockaskorna sög åt sig väta som svampar på den mossiga gräsmattan. När han skulle plocka ner skjortan från staketet upptäckte han mannen. Han satt på en bänk under rönnen. Elaines närmaste granne Helge med ölburkarna på rad bredvid sig.
”Det borde sitta en varningsskylt där på grinden, på samma vis som man varnar för folkilskna hundar.”
”På Elaines grind?”
”Ja, det har jag tänkt på, många gånger.”
Den gamle mannen skrockade och leendet avslöjade fler gluggar än gula tänder. Så ersattes munterheten av något Edvard tolkade som medlidande.
”Men det hjälper inte dig som redan är biten.”
Elaines granne Helge, en nedgången gammal alkis. Frugan hade stuckit för tjugo år sedan och barnen hälsade aldrig på. Nu satt Helge där på bänken i en beige nätbrynja, fläckiga långkalsonger och med ölburkarna som enda sällskap. Helt utan värdighet satt Helge där och kunde på något ofattbart vis känna medlidande med Edvard. Obehaget klibbade sig fast på kroppen. Med famnen full av kläder började han gå mot sin BMW X5. Helge ropade efter honom.
”Ett enda bett och så är det kört. Jag har sett det förut.”

Storslaget

Du ser något storslaget
säger din blick som sökt sig inåt
Du låter din närvaro vila i förfluten tid
när livet var ditt
när du var du

kanske jag hittar den platsen
så ses vi där

Galet

Något är galet. Något är galet när det står två resväskor i hallen. Han reser mycket men aldrig med två resväskor. Hon lyssnar på ljuden i deras ljusa hus och lokaliserar honom till badrummet på övervåningen. Handen med vanten håller om dörrhandtaget. Hon tänker att hon ska gå. Gå ifrån honom. Hon trycker ner handtaget samtidigt som han ropar på henne samtidigt som telefonen på hallbordet ringer. Nästan ingen ringer på deras hemtelefon men hennes pappa gör det. Hon lyfter på luren för att lyssna på en röst som är trygg och vanlig nu när allt annat rasar. Det är inte hennes pappa. Det är hennes pappas fru och med pappas fru är det precis som med två resväskor. De talar om för henne att något är galet.

Utrymma

Hör upp!
Det är dags att fly
evakuera

För nu orkar jag inte mera
Springer runt där i mitt ekorrhjul
ben tunga som bly
Ett liv i kaos och i strul
jag tömmer, sopar rent
men det räcker inte
det är för klent
Jag städar och rensar ut
till förbannelse
Jag är så slut

Jag evakuerar!
Från mig och mitt
alla scheman och mönster

istället
Oplanerad oorganiserad
Utrymning
genom ett öppet fönster