I mina rötter. Går jag över gräs och tår möter svalka i dagg. Kind och panna träffar ljum vind. Örat hör ljudet av världen så som den var för hundra och tusen år sedan. Sen sommarkväll, sensommar. Ljus och mörker möts i något mellan. Ljus himmel, mörk jord. Och mörkret ska vinna men inte den här kvällen. Inte ännu. I Tornedalens avskilda trygga hem som är mina rötter vars fötter har trampat här tidigare än någon annanstans. Och jag vet att oavsett var i framtid jag befinner mig. Så är hemma här där allt kan stanna och ingen annan värld finns till förutom den där jag går genom dagg, vind och tysta ljud. Och kan höra mina egna tankar, hur ofta händer det?
Jo, tankarna hörs så tydligt att jag försöker skriva ner dem. Även om orden inte räcker till. Jag kan inte skriva om min värld här. Den utan oljud och där tiden inte finns. Jag är otillräcklig men jag får finnas i det och kanske är det alldeles tillräckligt.
Håll dig i spiskroken 
Oftast när jag läser skrivpuff så är det orden jag letar. Melodin. Då och då golvas jag av fantastiska historier, ibland är det varken ord eller historier som blir det primära…
Som nu…
När jag läser om trakten som finns i mitt blod. Inte i mina minnen. Men i mitt blod. Där värnar jag om den. Denna fantastiska trakt. Känslan blev primär. Så blev det.
Så, ja. Finns i det. Det är tillräckligt.
Och din tex är bra! 🙂
Väldigt fint beskrivet, härligt, snyggt!
Din kommentar till mig om kvinnan i kassan: jag trodde först att hon skojade men förstod efter att ha tittat på hennes minspel att hon sa kommentaren på fullt allvar. Jag och min man tittade förundrat på varandra. Hur är det möjligt?
Du förmedlar en känsla bortom tiden, bortom rummet. Luften, varandet. – Fint, helt enkelt.
Tycker om din text! ”Ljus och mörker möts i något mellan…”
Mörkret ska vinna… Men i denna text blev mörker något positivt, tillsammans med tystnaden. Jag behöver mer tystnad. Och reflektion. Ändå är jag en rastlös person. Du verkar mer rasttrygg.
Emilia