Sanera

(Okej, idag kommer en längre historia som inte är helt nyskriven men jag fick en idé från dagens utmaning (Skriv om att sanera) på SkrivPuff och kunde ”färdigställa” texten vilket jag inte kunnat tidigare…)

Stugan

”Dom är tillbaka.”
Charlie fick ta stöd mot dörrposten. Ansiktet var rödflammigt och det rosslade vid andetagen. En gåta, att han betraktade sig själv som vältränad. Eva-Lena sköt in den sista bullplåten i ugnen, gjorde sig ingen brådska. En av dem hade redan tappat fattningen och cyklat femton kilometer i hudfärgade långkalsonger, nätbrynja och gummistövlar. Det var bara att be till högre makter om att ingen bekant hade sett honom.
”Vad såg du?”
”Dom har tagit sig in i storstugan.”
Charlies blick var glasartad och hållningen uppgiven. Irritationen växte. Det var hon som skulle bli tvungen att göra upp med dem.
”Klä på dig, vi åker ut om tio minuter.”

Det var med en suck av lättnad hon återvänt till kontoret i måndags, efter en riktig skitsemester. En krypande känsla längs ryggraden, som om de ständigt fanns närvarande. Hon hade haft svårt att sova och tappat flera kilo i vikt, aptiten var som bortblåst. Gudrun hade så klart reagerat över hennes tärda utseende.
”Herregud, människa. Var det inte till paradiset du skulle?”
När Charlie började förbereda sig för ännu en helg där ute räknade hon upp storstädning, tvätt och bullbak. Han hade genast funnit sig i hennes ursäkter och tagit cykeln tidigt på lördagsmorgonen. Visslat i trapphuset. Inte i ett ord hade han försökt övertala henne att följa med. Hon bakade bullar med sammanbitna käkar. Det var just snyggt, nu hade stugan blivit ännu en av hans frizoner.

Stugan vid havet skulle bli deras räddning. Charlies arbetsdagar, krogsvängar och golfrundor blev allt längre och Eva-Lenas tankar mörkare. Hon brukade ligga till sängs och låtsas sova när han kom hem. De åt frukost på olika tider, såg aldrig på samma teveprogram. En nätt rödfärgad boning gav hopp om framtiden. Något gemensamt, tid till att umgås och hitta tillbaka. Hon gick barfota i den blöta, grovkorniga sanden. Det blåste, mycket mer än inne i stan. Lukten av salt och ruttet sved i näsan. Hon var ingen friluftsmänniska men det var nog en vanesak. Det här skulle bli så bra, så perfekt. Sommaridyll. Många och långa samtal under sena kvällar när solen sjönk ner i havet. Det var förkastligt att glädja sig över en människas död och ännu värre att dra fördel av den. Charlie hade dåligt samvete, menade att de aldrig brytt sig om gubben när han var i livet. Eva-Lena ville inte lyssna. Charlies morbror hade ändå levt till åttioåtta och det var hans eget val att ge dem stugan. Det var snudd på omöjligt att få tillstånd att bygga här ute och med deras budget löjligt att ens tänka tanken. Inte ens Gudrun och hennes pamp ägde en tomt. De fick åka tio mil norrut istället, där husen låg tätt och stränderna var steniga. Lätta steg tillbaka mot stugan. Det här var livet som det skulle vara. Hon kröp ner tätt intill Charlie som sov ljudligt. Havsluften gjorde nog sitt till. Kroppen blev tung och tankarna luddiga. Då kom skriket.

De var ute vid stugan en halvtimme efter att Charlie bokstavligen stövlat in i köket och stört henne i bullbaket. Han hade varit så uppriven att hon fått assistera honom i påklädningen. Förakt, det var vad hon kände inför hans ömklighet. Eva-Lena tog ett djupt andetag och klev in. En fet jävel satt på soffan och hon motstod impulsen att lägga benen på ryggen. Charlie stod vid grinden och såg hjälplös ut. Det hängde på henne. Det där vidriga så nära hennes egenhändigt broderade kuddar. Kökslampan mitt i taket kom från Myrorna men såg ut som ny. Eva-Lena hade varit särskilt nöjd med den. Ingen av deras besökare skulle kunna gissa hur lite pengar de lagt ut. Nu fångade lampan hennes uppmärksamhet av en annan anledning där den sakta vajade fram och tillbaka. Krafterna som rasade upp inom henne slog ut alla spärrar. Stugfiaskot, deras urvattnade äktenskap och tomheten. Hon rusade ut ur stugan, över den lilla gräsplätten och in i verktygsboden.
”Eva, vad ska vi göra?”
Charlies ängsliga röst. Patetiskt. Ögonen vande sig vid mörkret och hon hittade dunken.

De stod sida vid sida på den lilla grusvägen. Eva-Lena såg hur deras räddning och framtidshopp gick upp i rök.
”För fan, Eva, det var ju bara några råttor.”
”Det är bäst att du ringer brandkåren.”
Nu fick han fixa resten. Eva-Lena fiskade upp bilnycklarna ur jackfickan, hit skulle hon aldrig mer återvända.

Vardagsrummet var mörkt. Hon hade fortfarande skor och jacka på sig. Utbrottet hade rensat ut och sopat efter sig, gjort henne märkligt avslappnad. Charlie satte sig bredvid, nära. Han luktade brandrök men verkade glad.
”Morsan ringde, hade hört en konstig sak. En man har cyklat naken genom stan imorse.”
”Är du arg på mig, Charlie?”
”Nää. Vi klarar oss utan den där stugan.”
De satt hand i hand i mörkret och de skulle klara sig.